4 Kaninsagor att läsa:

Emma och Lennarts världar:

Den första världen
Den första världen är den här världen, där jag sätter människonamn på två kaniner, och kallar dem Emma och Lennart. Här förstår vi vad ett djur är genom att beskriva hur vi kan använda det. Vissa är försöksdjur. Andra är slaktdjur, husdjur, pälsdjur, vilda djur eller skadedjur. Kort sagt: inte individer. Människor hade tänkt sig att Emma och Lennart skulle ingå i kategorien "försöksdjur". De skulle användas i djurförsök. I vår värld föds ett försöksdjur upp av en försöksdjursuppfödare som sedan säljer djuren vidare till djurförsök vid högskolor, universitet, läkemedelsföretag eller andra företag. Emma och Lennart skulle tillsammans inbringat ungefär 500 kronor vid försäljningen.
Vad människorna bestämt att djuren ska användas till gör att djuren behandlas olika. Emma och Lennart har haft otur milt sagt; de föddes rakt in i människovärlden, i vår värld, i din värld.

Och som om det inte vore nog så finns det mer att berätta. Vi är kvar i samma värld, det vill säga människovärlden där Emma och Lennart är värda ungefär 500 kronor. Fram tills nu har vi befunnit oss på avstånd. Det är det lämpliga sättet att förhålla sig till de flesta djur om vi får tro det som gäller i den här första världen. Vårt språk hjälper oss att upprätthålla avståndet genom ord som "försöksdjur" och "destinationsuppfödning", men samtidigt finns Emma och Lennart hela tiden mitt i vår värld. Här på stadsbiblioteket kan du möta dem. För dem finns en verklighet som många människor värjer sig för att komma nära.

Att inte kunna hoppa. Att födas med starka ben och sedan inte kunna ta ett enda skutt. Inte kunna gräva en enda håla. Bara vara tvungen att sitta stilla på nätgolv som tränger in i trampdynorna. Hela livet, som är så kort eller så långt som människor bestämmer. Jo, ibland dör någon i förtid. Och visst ligger det en och annan död kanin bland de levande i burarna. En utebliven vinst i företagets bokföring.

Men det händer också att kaniner reser mellan världar och kommer till ställen där de sakta kan träna på att röra sig, att gräva och beta. De kaniner som får denna möjlighet är inte många, men de finns. Emma och Lennart hör till dessa. De fick ge sig ut på sitt livs resa.

Den andra världen Emma arbetar intensivt större delen av natten. Det är snart sommar, men kallt och stjärnklart. Jord transporteras upp längs jordgången till Lennart, i öppningen, som skyfflar den vidare med små, starka tassar. Emma utvidgar gången under trädets rötter så att där bildas ett större jordrum. Att gräva ett hållbart och bra kaninbo kräver både skicklighet och uthållighet. Det fastnar jord i deras smidiga sommarpälsar. Vinterpälsen har just fällts av. Tassarna färgas rödbruna av den järnhaltiga jorden. Plötsligt blir de båda helt stilla och lyssnar. Det är bara deras nosar som rör sig. Det är nästan helt tyst. Sedan fortsätter de att gräva.

Efter en stund tar de paus och betar av det svala och friska gräset. Här och där får de tag på ett nyss uppkommet maskrosblad eller ett litet, ljusgrönt daggkåpeblad. De betar en liten stund, hoppar några steg och betar igen. När det börjar ljusna sitter de tätt tillsammans under en låg tät buske. Här är de skyddade och kan samtidigt vädra, och genom dofterna uppfattar de vad som händer runtomkring. Emma börjar putsa Lennarts öron. Lennart sitter stilla med halvslutna ögon. När Emma övergår till att putsa sig själv så sitter han kvar alldeles nära, förväntansfull inför möjligheten att få ytterligare putsning. Ibland håller han till och med fram sitt huvud framför Emmas nos. Hon slickar några tag med tungan på Lennarts panna och fortsätter sedan med sig själv igen. Ett ljud i närheten får plötsligt Lennart att sätta sig rakt upp på bakbenen. Öronen är uppsträckta och riktade mot ljudkällan. Nosen rör sig vädrande. Sedan sätter han sig ner igen bredvid Emma. Det verkar inte vara någon fara. Det var bara en av människorna som gick förbi en bit utanför inhägnaden. Det betyder att det snart blir en morot.

Lennart skulle aldrig drömma om att låta en människa komma närmare honom än några meter. Han är inte människointresserad och betraktar oss med stor misstänksamhet. Än mindre skulle någon människa tillåtas röra vid hans mjuka päls. Men tack vare inhägnadens storlek går det bra för Lennart att hålla sig undan när vattnet byts och dagens morot serveras. Under dagtid föredrar Emma och Lennart att ligga i sin håla eller sitt hus av trä som människorna byggt. Någon gång, när det inte är alltför varmt, ligger de också utsträckta i solen. När kvällen närmar sig blir de åter piggare och tar stora språng på snedden om de är ystra och glada. När mörkret faller börjar de mumsa bark från en syrenbuskes nedersta grenar. Snart är det dags att börja gräva igen.

Berättelsen om Ior

Berättelsen om Ior börjar i en liten bur hemma hos en familj, där barnen i familjen snabbt tröttnade på sin present. I buren lever Ior sitt första år ensam och utan möjlighet till ett värdigt kaninliv.

När det första året gått mot sitt slut bestämmer sig familjen för att göra sig av med Ior. Det är lättare sagt än gjort att hitta någon annan som vill ta hand om Ior så föräldern tänker att en utväg är att ta livet av Ior.

Någon hör talas om Ior och kontaktar två människor som snabbt bestämmer sig för att ta hand om Ior. Ior flyttar in hos människorna efter bara några dagar och får sitt namn därför att han ser lika ynklig och olycklig ut som åsnan i Nalle Puh med samma namn.

Efter ett år instängd i en liten bur är Ior ovan vid att röra sig; apatisk och rädd. De första tre dagarna går han inte ens ur buren och de första veckorna tillbringar han all sin tid längst in under en byrå. Det tar tid men sakta men säkert vinner människorna Iors förtroende, han njuter av deras klappar och mjuka röster och vågar sig allt oftare ut från sin plats under byrån.

När kaninen Elin flyttar in hos Ior och människorna, börjar Iors förändring på allvar. Tillsammans med Elin lever Ior upp. När våren och sommaren sedan kommer gör Ior glädjeskutt i gräset, gräver gångar i marken och ligger tätt intill sin vän Elin i skuggan under buskarna när det är som varmast på dagen

Här slutar berättelsen om Ior – en berättelse om vad som kan hända om varje individ blir sedd och får en ärlig chans till ett lyckligt liv.

Jord – en fri kanin

Hennes liv börjar under jord i den bruna, trygga doften av inne. Syskonen andas. Mammas mjukhet överallt, i ullen hon tagit från sin kropp för att bädda med. Mammas mage, hennes nos, hennes mjölk,
hennes värme.
Allt är så tydligt, huden så tunn.
Jordhålan, där alla ljud blir dova i öronen. Hålan och jorden är hela världen och världen omsluter alla andetagen, tassarna, nosarna.

I en annan tid, ovan jord, i skymningen. Tätt ihop med sin närmaste och ändå vaken, vuxen och med lukternas betydelser som självklarheter.
Renfana, maskros, vatten, sandjord.
Hon har kraften i bakbenen. Hon hittar i tid och rum, kan gräva egna ingångar, hålor. Hon vet.
När hon lutar sig mot sin närmaste och får pannan omsorgsfullt rengjord finns någonstans djupt nere minnet av den första tryggheten.
Jorden finns alltid under henne.

Kaninungarna.

Det här är Bella. Hon växte upp i en bur med sina fyra syskon. Bredvid deras bur fanns en likadan bur med kaninungar, och bredvid den ännu en, och ännu en. I själva verket fanns där flera hundra kaniner i burar bredvid varann, över varann och under varann. När kaninungarna var tillräckligt stora fördes de bort och kom aldrig mer tillbaka. I den tomma buren flyttade det in en ny kull kaniner, som även de fördes bort när de var tillräckligt stora. I burarna viskades det om vad som hände med de bortförda kaninerna. Viskningarna fyllde Bella med rädsla. Det sas att kaninungarna dödades av människor och sedan blev uppätna eller användes till människornas kläder. Bella hade tur. Hon är en av dem som kom undan. En mörk natt öppnades buren och en ljum bris av frihet svepte in i buren. Bella och syskonen lever idag ett kaninvärdigt liv i trygghet. I det nya hemmet får de finnas till bara för sin egen skull. De får mat och kärlek, och tillräckligt med plats för både löpning och skuttövningar. Bella tänker ibland på de andra kaninungarna, de som blev kvar. Vad hände med dem? Var finns de idag? Hon drömmer om den dag då inga djur längre dödas för människors skull.

(Alla kaninsagor skrivna av Feminister för Djurrätt, en del av göteborgsavdelningen Förbundet Djurens Rätt)