Kaninen i frihet

Kaniner är mycket sociala djur och i frihet lever de i kolonier. Dessa är uppbyggda av komplicerade undergjordiska gångsystem med flera olika utgångar och olika hålor för olika syften. Boet och ungarna finns därnere och kaninen är ett mycket renligt djur som lämnar sin spillning i en särskild håla. Kaniner är gräsätare, som främst kalasar på olika grässlag och örter, men delar av året knaprar de också i sig bark och kvistar. Kaninen är byggd för att röra sig mycket. Den skuttar omkring på ängen och i skogen och den gräver nya eller bättrar på gångar i sin koloni. Honan föder flera kullar om året och i varje kull finns ungefär fem till sex ungar.

Vuxna vildkaniner har inbördes en stark rangordning och ett invecklat socialt liv. De pratar mest med varandra genom sitt kroppsspråk. Med en lätt stöt med nosen söker kaninen kontakt med sina kaninkompisar och med en hård brysk stöt visar den, att den vill vara ifred. När kaninen vill visa tacksamhet och tillgivenhet slickar den sin kaninkompis på huvudet. Om den lägger sig ned, riktigt vältrar sig och kanske till och med slickar sina tassar liggandes på rygg, visar kaninen att den mår mycket bra. När den tar igen sig kan den ligga på sidan, med utsträckta ben och blunda. En kanin som rest sig på bakbenen spanar, kanske för att få syn på eventuella fiender.
Om kaninen upptäcker något och blir skrämd eller vill hota, trummar den ihärdigt med bakbenen. Kaniner använder sig även av endel ljudsignaler. Ungar som är hungriga eller rädda kan pipa svagt. Hanar som är i parningsstämning kan brumma och en ilsken kanin kan ge ifrån sig väsanden och/eller korta, knorrande ljud. Om en kanin utsätts för en livshotande situation, till exempel om den angrips av en katt eller en räv, kan den ge ifrån sig ett högt, gällt ångestskri.

Den kaninras som lever vilt i Sverige är 35-50 cm lång och väger 1-2,5 kg. Den är gråbrun med röd nacke och vit undersida. Den korta svansen är vit med svart översida. Denna vildkanin fördes in till Sverige i början av 1900 talet och finns nu främst i södra och sydöstra Sverige. Kaniner trivs bäst i låglänt terräng med sandig jord som är bra att gräva i. Ofta ligger kolonierna på små kullar omgivna av buskage och träd.