"Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter" (J.Gardell)

Tiden vandrar visslande förbi medan Mammor och Pappor plockar fläskkotletter i gladpack ur köttdiskarna. Kundvagnarna fylls med djurdelar Nedmalda och Filéade, ägg i kartong värpta av hönor fastväxta i burgolvet bland avföring och damm, ett mjölkpaket och en komamma som aldrig fått se solen vars barn för länge sedan blivit omgjorda till köttfärs. Trehundratjugonio och nittio, liv i din kundvagn. Samma Mammor och Pappor väl medvetna om vilken snedvriden och sjuk industri de ger näring när de fortsätter nöta på den välkända frasen: `men vi har ju alltid...' Världsmedborgare med bilder från TV, debatter från Radio och faktarutor i morgontidningen mitt i hjärnan. De vet mycket väl vad de stöjder och bortförklaringarna står på rad bredvid skuldkänslor som gnager. `Tänker man inte på det så finns det inte.' Inget tar sitt ansvar utan menar att någon annan ska göra det. Vem har ansvar för ditt liv och dina beslut? Politiker, Världsmedborgare, Mammor och Pappor lunkar alla vidare hand i hand och väljer utan att tänka medan 80 miljoner liv tillintetgörs och äts upp varje år. När vi idag inte ens behöver äta kött utan vi mår alldeles utmärkt ändå. (Till och med menar många att vi mår mycket bättre utan.) Varje dag rasslar stålgrindarna och lastbilarna utan luftkonditionering, överfulla med panikslagna djur kör in på slakteriernas gårdsplaner. De löpande banden gnisslar i gång, grisar gasas till medvetslöshet och har tur om de är döda när deras magar sprättas upp. Tjopp Tjopp Tjopp så huggs huvuden av på slentrian i stålmaskiner dag ut och dag in, medan barnen levande mals ner till mjöl.

Jag menar att det räcker nu! Alla vet, men ingenting händer. I en värld genomsyrad av demokrati på låtsas och väl upptrampade stigar som enbart leder till största maximala vinst måste Alla ta sitt eget ansvar. Känna efter riktigt noga och inte bara ogenomtänkt visslande vandra vidare. Om Maktmänniskor sedan har hörselskydd och ögonbindlar och vägrar lyssna krävs att vi rycker upp deras invant trevliga världsbild med rötterna. Det krävs direkt handlig. Handling nu och idag, för så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter!

Tjugotvå år, flicka, inte så värst lång men ganska stark och lite trött på frågan: `vad ska du bli när du blir stor då?' Förundrat tillfreds och nyfiket fri `för imorgon kan du vara i den Röda Hjältens stad om du vill.' Ibland lite osäkert ängslig inför samma frihet lika med ansvar som kan väga tungt på ensamma axlar. Glad för att jag älskar, ledsen för att allt för många har ont, frustrerat arg för att världen är sned och hoppfull med energi för att tillsammans går den att förändra.

Ida-Lovisa Rudolfsson