Johans försvarstal i Alingsås
När man arbetar med civil olydnad får man ibland höra att man är "ett hot mot demokratin".
Det sägs att om civil olydnad blev en valig påverkansform i samhället skulle vi få "kaos och
anarki". Ibland har liknande argument använts i svenska domstolar för att döma ut hårdare straff.
Jag tänker därför tala lite om det, och jag tänker börja i Västtyskland, på 80-talet.
I protest mot NATOs etablering av kärnvapen i Västtyskland, mitt under Kalla kriget, skred ett antal
tyska pensionärer till handling. De blockerade kärnvapenbaserna och bars iväg av polisen. I rättegångarna
talade pensionärerna om Andra världskrigets fasor, som de aldrig ville uppleva igen. Det var gripande
historier som de tyska juristerna fick höra.
Domarna blev märkbart rörda och en del kunde inte med att döma ut straff till pensionärerna. Vissa
domare sökte sig till andra uppdrag, andra började frikänna pensionärerna, trots att de i juridisk
mening begått brott.
En del av dessa domare, åklagare och advokater är idag sammanslutna i en organisation bestående av
800 jurister som med jämna mellanrum uttalar stöd för civil olydnad.
Jurister är ingen grupp känd för att förespråka "kaos och anarki". Ändå stödjer alltså 800
tyska jurister civil olydnad som ett hälsosamt inslag i en demokrati. Det tycker jag är intressant.
Även en svensk statlig utredning med titeln "Olydiga medborgare?" kom fram till att "deras
verksamhet kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin". De skriver också att
samhället möter i rörelserna "grundläggande, men ofta undanskjutna värden som frihet, jämlikhet
och broderskap i en ny, krävande form".
En av de grupper som de tyska juristerna uttalat sitt stöd för är en kampanj för att avskaffa de
brittiska kärnvapnen, en kampanj som en del vöstsvenskar engagerat sig i. En av dem finns med oss här
i Alingsås idag; Annika Spalde som studerar till diakon. När Annika satt i brittiskt häkte tillsammans
med Stellan Vinthagen, fredsforskare vid Göteborgs universitet och sjuhäradsbon Ann-Britt Sternfeldt
arbetade jag som presskontakt gentemot svenska medier och skickade ut pressmeddelanden. Gruppen
lovordades i svensk press och när de släpptes ut blev det stora idolporträtt.
I jämförelse med detta kan man undra varför vår grupp, precis som Annikas, orsakat materiella skador
för att förhindra förtryck, i media kallats för "vandaler", "äggkrossare" - trots
att vi inte krossat några ägg - och "terrorister". Precis som plogbillsaktivisterna anknyter
vi till en ickevåldstradition som går tillbaka till Mahatma Gandhi. Vi skulle aldrig skada någon kännande
varelse, och vi lämnade efter oss kaffe och sockerkakor som en symbol för detta.
Syftet, i vårt fall precis som i fredsaktivisternas, var att göra motstånd mot principen att makt ger
rätt, att dödande och förtryck är legitimt helt enkelt för att de starka tar sig den rätten. Vi ville
kasta grus i förtryckets maskineri och samtidigt visa att vi inte accepterar en verksamhet som varje
dag maler ner tiotusentals kycklingar i en kvarn, att vi inte accepterar att miljontals hönor i Sverige
sitter så trångt att de inte kan sträcka på vingarna, att vi inte accepterar att hönorna avlas fram för
att värpa så mycket ägg att de får äggledarinflammationer.
Så varför kallas vi då terrorister? Jag tror att jag har ett svar på den frågan. Jag tror att det beror
på att det är lätt att hålla med om att en verksamhet är förkastlig, bara den existerar långt borta. Det
är bekvämt att vara emot kärnvapen, de finns ju ändå inte i Sverige. Genom att hylla de svenska aktivister
som gör motstånd mot kärnvapen kan de borgerliga medierna dessutom framstå som progressiva och radikala.
På samma sätt kan t.o.m. en tidning som Expressen ta ställning mot djurplågeri, om det sker långt borta,
t.ex. katter som plågas i Korea.
Fredsaktivisterna utmanade en av världens största kärnvapenmakter. Vi utmanade förvisso bara ett litet
företag i herrljunga. Men samtidigt utmanade vi ägget på frukostbordet. Det ägg som tyvärr de flesta
redaktörer, vaktbolagsanställda och vanliga konsumenter lagt sig till med ovanan att förtära. Liksom jag
själv, fram till för några år sedan..
Det sociala straffet efter aktionen har varit hårt, och jag har inga planer på nya aktioner. Likväl
ångrar jag mej inte, tvärtom tycker jag att det är en av de bästa handlingar jag utfört.
Jag yrkar därför på frikännande. Jag är medveten om att det är mycket jag ber om, att det inte skulle
ses med blida ögon om jurister började utfärda domar efter sitt eget samvete och sin moral i stället för
efter lagen.
Men ni kan också se det som en möjlighet; en möjlighet att bidra till arbetet mot förtryck, en möjlighet
att visa att sönderavlade djurraser och industriella djurfabriker inte borde ha någon plats i ett samhälle
som vill kalla sig djurvänligt; en möjlighet att säga att det faktiskt är rätt att skrida till handling
mot dessa missförhållanden.
Precis som Gandhi och martin Luther King kan ni hävda att det finns moraliska principer som ibland kan
stå högre än det som står i lagboken.
Johan Jaatinen
Farväl äggindustri
|
