Hej!
Jag skriver till dig
för att jag på något sätt kommit i kontakt med dig
under mitt liv. Kanske är du en vän eller bekant, en
lärare jag haft, en vän till mina föräldrar, någon
jag träffat i något politiskt sammanhang.
För några dagar sedan
ägde den kanske viktigaste händelsen i mitt liv rum.
Om det handlar detta brev. Jag vill att du ska förstå
varför jag gjorde som jag gjorde.
* * *
Det handlar om djur.
Under de senaste fem åren av mitt liv har jag blivit
allt mer medveten om hur illa djuren behandlas i vårt
samhälle. Jag har blivit vegan och aktiv i
djurrättsrörelsen. Jag kan ofta förfäras när jag
får läsa om kycklingar som avlats så att de har
växtvärk hela sina liv, grisar som slaktas obedövade,
hönor som sitter i burar hela sina liv. Det är än mer
frustrerande att så lite av denna information når ut i
massmedierna. Väldigt många människor lever
fortfarande i tron att djuren i Sverige ändå har det
rätt bra.
Men bilden av det
svenska djurvänliga jordbruket är en illusion. Djuren
betraktas av djurindustrin bara som varor, här precis
som i alla industrialiserade samhällen. Och trots att
vi idag har en djurrättsdebatt, blir det bara sämre.
Djurindustrin avlar fram allt onaturligare raser som ska
producera kött, ägg och mjölk i en allt mer rasande
takt. Det är pengarna, och enbart pengarna som styr.
Djurskyddslagarna väger lätt i jämförelse.
Jag får ofta frågan
varför jag väljer att engagera mig för djuren, när
det finns så många människor som lider. Jag är
visserligen engagerad i människo- och miljöfrågor
också. Jag har hållit en massa föredrag om
skuldkrisen i tredje världen, jag har skänkt pengar
till Amnesty, jag är medlem i en massa organisationer
och har varit aktiv i miljöpartiet.
Men visst, jag har valt
att koncentrera mig på djuren. Och det är inte för
att jag tycker att mänskligt lidande är trivialt eller
mindre viktigt. Och om jag tvingades välja mellan att
rädda en människa eller ett djur, skulle jag
antagligen välja människan. Det är inte det som det
handlar om. Jag vill heller inte sätta mig till doms
över dem som gör andra prioriteringar än jag, och
väljer att lägga sitt engagemang i andra frågor. Var
och en måste göra det som känns mest angeläget för
den.
För mig handlar det om
att djurförtrycket, som jag ser det, antagligen är det
största förtrycket som någonsin har existerat. I
antal lidande individer räknat. Bara i Sverige dödas
75 miljoner djur per år. De flesta av dem har fötts
upp under slavliknande förhållanden. 65 miljoner av
dem är kycklingar. 6 miljoner är hönor. Globalt sett
är siffran 48 miljarder djur. 48 000 000 000.
Och den ökar.
Jag skulle kunna
strunta i det. Men jag bryr mig om djur. Jag bor med en
katt som jag bryr mig om, och som jag inte vill ska
lida. Och den katten är inte mer värd än något annat
djur, bara för att jag har en relation till honom.
* * *
För några dagar sedan
gjorde jag och två vänner ett helhjärtat försök att
stoppa den svenska uppfödningen av värphönor. Vi
försökte bryta oss in på Sveriges största
värphönskläckeri och slå sönder ruvningsmaskinerna.
På detta kläckeri föds 90% av alla svenska
värphönor upp. Det är fem miljoner per år. Om vi
bara skulle lyckas stoppa uppfödningen under en dag,
så skulle tiotusentals hönor slippa födas upp till
ett liv i misär. Hönorna är idag så sönderavlade,
och lever under så industriella förhållanden, att det
helt enkelt vore bättre för dem att inte finnas. De
är framavlade till att värpa så många ägg att de
får äggledarinflammationer och inte kan hantera
stress, enligt en färsk doktorsavhandling från SLU.
Hälften av dem sitter fortfarande i trånga burar. De
"frigående" har det lite bättre, men lever
knappast lyckliga liv de heller.
Hur aktionen gick vet
jag i skrivande stund inte. Du kan själv ta reda på
det genom att kolla in på vår hemsida,
www.raddningstjansten.org/byebyeegg/ Det enda jag kan
säga nu är att oavsett hur aktionen gick så har vi
varit så försiktiga som möjligt med att inte skada
några djur. Vi har velat stoppa ruvningsmaskinerna, där
de befruktade äggen fortfarande inte är medvetna. Inte
döda några medvetna djur. Man kan se det som en
barmhärtighetsabort i massiv skala.
Vi bestämde oss för
att gå ut offentligt med vad vi gjort efteråt. Detta
för att ha en möjlighet att delta i den debatt som vi
räknade med skulle uppkomma efter aktionen, och kunna
förklara vad vi gjort. Jag tycker visserligen att vi
skulle haft den moraliska rätten att smita undan, för
att till exempel hinna göra fler aktioner innan vi
hamnade i fängelse. Men jag är inte den typen som gör
saker i skymundan. Och jag tror att effekterna av
aktionen blir bättre om man är offentlig.
* * *
Du undrar säkert
varför vi valt att ta till en så drastisk metod. Finns
det inte andra sätt att engagera sig på?
Jo, och jag har
engagerat mig på många andra sätt. Jag har delat ut
flygblad, skrivit motioner i miljöpartiet, pratat med
människor runtomkring mig, hållit föredrag, skrivit
insändare. Allt detta har jag gjort i flera år, och
kommer också att fortsätta med i framtiden.
För några år sedan
började jag emellertid även arbeta med civil olydnad.
Jag började delta i fritagningar av djur, där vi bröt
oss in på djurfabriker och tog med oss så många djur
vi kunde, till nya goda hem. Jag har deltagit i ett
halvdussin fritagningar av främst burhönor, förutom
en där det var kaniner vi räddade. (Du kan läsa om
flera av aktionerna på Räddningstjänstens hemsida,
www.raddningstjansten.org,
eller Olydiga djurs hemsida,
www.raddningstjansten.org/olydigadjur/.)
Dessa aktioner har
påverkat mig känslomässigt. Att se djurfabrikerna med
egna ögon, att höra kacklandet, känna stanken, se
rader efter rader med inspärrade individer, har berört
mig djupt. Vetskapen om att djurförtrycket existerar
här och nu, har fått mig att inse frågans
angelägenhet. Varför ska vi vänta på att politikerna
kanske förbättrar situationen någon gång i
framtiden? När vi kan agera här och nu?
Vi har räddat så
många djur vi kunnat, men vi har aldrig haft hem åt
mer än max några dussin. Vi har alltid tvingats lämna
kvar många fler än vi kunnat rädda. Det har alltid
känts svårt att lämna kvar så många djur i sina
burar. Därför bestämde jag och min vän oss till slut
för att försöka stoppa själva uppfödningen. Så att
det inte kommer nya hönor till burarna.
Vi kan givetvis bara
stoppa uppfödningen tillfälligt. Men det kan ändå
handla om tiotusentals eller hundratusentals hönor som
inte föds upp. Och om fler följer vårt exempel så
kan vi sätta djurindustrin i ett väldigt knepigt läge
- inte bara rent fysiskt, utan även politiskt.
Konflikten kommer upp till ytan, djurindustrin kan inte
fortsätta i det tysta.
Många människor
kommer säkert inte att gilla vår aktion. Kanske kommer
det att stå om "militanta veganer" i
tidningarna. Men jag kontrollerar inte massmedia. Gjorde
jag det skulle jag skriva om djurförtrycket på ett
sätt som gynnade djuren och djurrättsrörelsen. Som
det är nu väljer massmedia oftast bara att
uppmärksamma det som är spektakulärt och häftigt.
Vår aktion är en sådan. Det är kanske inte det
optimala sättet att påverka på. Men vad är
alternativet? För det mesta väljer massmedia mellan
att skriva om det spektakulära eller att inte skriva
något alls. Om de skriver om det spektakulära lyfts
ändå frågan upp på dagordningen, och några
människor tänker till, även om många kanske tycker
vi är knäppa. På lång sikt tror jag ändå att det
är bra för djuren. Och tro mig, vi gör vad vi kan
för att vända den negativa uppfattningen. Vi skriver
insändare, delar ut flygblad, gör hemsidor, håller
offentliga möten.
Dessutom: visst är
detta sätt att agera svårt att ta till sig för
många, men finns det några bra alternativ?
Partipolitisk påverkan ter sig närapå omöjligt när
det ändå är pengarna som styr, när de ekonomiska
intressena väger mycket tyngre än djurskyddslagarna.
* * *
Det har givetvis inte
varit lätt att fatta det här beslutet. Jag riskerar
månader i fängelse, kanske till och med år, och höga
skadestånd. Men jag har kommit fram till att det är
värt det. Mitt lidande är ändå väldigt litet i
jämförelse med djurens.
Dessutom finns det
många som använder sig av civil olydnad, och de lever
ändå rätt normala liv. Det svenska fängelsesystemet
är trots allt rätt så snällt i jämförelse med
t.ex. USA:s eller diktaturers. Och det går att leva
ganska hyfsat även om man har kronofogden efter sig.
Det finns plogbillsaktivister som gör det. Man har
rätt till att leva på existensminimum, som ligger på
ungefär 3000-4000 kr plus hyran. Det är ungefär så
man har det som student. Och svenska studenter har det
rätt så väl ställt materiellt sett. Speciellt i ett
globalt perspektiv.
* * *
Jag skriver detta brev
för att höra vad du tycker. Kom gärna med stöd eller
kritik. Skicka ett brev, maila (j.j.j@post.utfors.se)
eller ring. Om du mailar eller ringer, kolla på
hemsidan först (www.raddningstjansten.org/byebyeegg/)
så att jag inte är
häktad. Om jag är häktad är antagligen brev det enda
sättet att kommunicera med mig. I så fall lär jag
också vara i större behov av stöd än annars. Men jag
vill ändå att du ska vara ärlig.
Jag skriver också
detta brev för att uppmana dig att göra något själv
för djuren. Här kommer en lista på olika saker man
kan göra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra
något.
• Ät inte ägg. Det
går att klara sig väl utan ägg. Köp en vegansk
kokbok (t.ex. Terneborgs lyckliga kokbok) eller leta upp
recept på Internet (via t.ex. www.vegan.nu). Om du
måste köpa ägg, köp KRAV-ägg där hönorna
åtminstone får gå utomhus. Eller ännu hellre, ägg
som kommer från hönor som du själv vet har det bra.
Jag själv äter faktiskt ibland ägg från en gård som
jag själv har inspekterat.
• Ät inte andra
animaliska produkter. Bojkotta kött, mjölk, kyckling
och så vidare. Köp inte päls och skinn, köp inte
djurtestade produkter (handla på t.ex. Body Shop), gå
inte på djurcirkus eller trav...
• Gå med i någon
djurrättsorganisation. Den största heter Förbundet
djurens rätt (www.djurensratt.se,
08-555 914 00).
• Håll dig
informerad om hur djuren har det. Läs tidningar med
djurrättsperspektiv som t.ex. Djurens rätt! (ges ut av
Förbundet djurens rätt), Stockholms fria tidning
(www.stockholmsfria.nu),
nättidningen www.vegan.nu, eller följ nyheterna på
FDR:s hemsida www.djurensratt.se.
• Bli aktiv i
djurrättsrörelsen. Ta kontakt med en lokal
djurrättsgrupp.
• Skriv insändare.
• Prata med
människor runt omkring dig. Uppmana dina vänner och
bekanta att bli vegetarianer/veganer.
• Arbeta med civil
olydnad. Rädda djur här och nu. Blockera
pälsaffärer. Slå sönder djurfabrikerna.
• Stöd
djurrättsarbetet ekonomiskt. Vår grupp ingår i
Räddningstjänsten som kan stödjas på Pg 39 31 71-4.
• Blunda inte. Var inte likgiltig.
* * *
Kanske har tonen i
detta brev varit något tung. Därför vill jag
slutligen säga att jag tycker att jag lever ett bra
liv. Jag är trots allt väldigt glad, tacksam och stolt
över att jag får kämpa för idéer som är större
än jag själv. Mitt liv känns väldigt meningsfullt.
När jag en gång ligger på dödsbädden kommer jag att
kunna tänka att jag har gjort något bra, och att mina
handlingar kanske lever vidare även efter att jag dör.
Jag tror att jag är lyckligare än de flesta.
Vänliga hälsningar,
Johan Jaatinen
Att välja motståndets väg
- om fängelse och liv på existensminimum
Likgiltigheten är allas död
Tomas di Leva
Vad som väntar oss när vi gör denna typ av civila
olydnadsaktioner är med stor sannolikhet fängelse och
liv på existensminimum. Många undrar: är det värt
det? Mitt svar på den frågan är ja. Jag skulle till
och med vilja säga att jag känner mig friare som
olydig politisk aktivist än annars.
Det kan låta som en paradox, men många som har gjort civil
olydnad har känt sig friare efteråt, trots straffet.
Per Herngren beskriver i sin bok Plogbillsaktion nr.
8 vad han känner när vakterna fängslar honom:
"Först känns det obehagligt men snart får jag en
underlig frihetskänsla. Jag är fri. Ingen annan än
jag själv kan fängsla min själ. De osynliga bojorna
är de värsta fängelserna. De bojor som hindrar mej
att följa mitt samvete. De som gör mig passiv inför våld
och orätt."
Den repression som drabbar oss aktivister i Sverige ska inte
förringas. Men den är ändå rätt liten om man jämför
med hur aktivister i andra länder har det, eller hur de
kämpar som vi har att tacka för våra demokratiska rättigheter
hade det. De som arbetar med civil olydnad i Sverige
lever rätt vanliga liv. Ett liv på existensminimum i
Sverige är bara lite mindre än att leva på studielån.
Och svenska studenter har det rätt så väl ställt
materiellt sett. Speciellt i ett globalt perspektiv.
Det kan till och med i vissa avseenden vara en befrielse att
leva på existensminimum. Du slipper att tänka på att
göra karriär. Du slipper att tänka på aktiekurser.
Du slipper att ta hand om alla dina ägodelar.
Jag vill göra uppror mot denna värld av dubbelmoral,
hyckleri, egoism och profitbegär. Jag vill följa den väg
som mitt samvete stakar ut åt mig, och göra vad som måste
göras.
Vissa kallar oss för desperata och extrema. Men jag tror att
de som historiskt har förändrat världen inte är de
som har vänt kappan efter vinden. Det är de som har vågat
agera fast och bestämt efter sin övertygelse. Ibland
har de fått arbeta i motvind i decennier, eller i
sekel, men utan allt detta slit i motvind hade de kanske
aldrig kunnat uppnå något.
Jag är beredd att sitta i fängelse för den värld jag
tror på. Och jag tror att det främst är på den
punkten som vi är starkare än våra motståndare.
Fysiskt eller ekonomiskt kan vi aldrig besegra dem. Men
vi har vår vilja och våra kroppar. Och vi har en övertygelse
och ett budskap som är tusenfaldigt mycket starkare än
djurindustrins vilja att tjäna pengar. Det kommer att räcka
- om vi agerar.
Jag kommer kanske att få sitta en tid av mitt liv i fängelse,
och jag kommer inte att kunna göra kapitalistisk karriär
och bli rik på pengar. Men jag tror att det är värt
det. Det jag får i utbyte är vetskapen om att kämpa för
odödliga idéer, idéer som är mycket större än vad
mitt korta liv på jorden är. För mig är det ett sätt
att leva på riktigt.
att nå fram.
Jag
vet inte vem du är
varför du läser det här
Jag vill bara att du ska förstå
att jag inte är terrorist, huligan, ligist
utan bara medkännande, ledsen och arg
Kanske kan du inte förstå
Kanske
om du hade sett med mina ögon,
varit inne i djurfabrikerna
känt ångesten, stanken, hört kacklet, sett burarna
Kanske skulle du förstå då
att det inte bara räcker med fina ord
att det krävs handling, här och nu
att djurfabrikerna är koncentrationsläger
som ska jämnas med marken
utom några få, som ska visas upp som avskräckande
exempel
för framtida skolbarn,
som får lära sig att fråga, "hur kunde det
ske"
Jag
vet inte vem du är
varför du läst ända hit
Men kanske kan vi en dag tillsammans
gå från ord till handling
Johan Jaatinen
|
