|
För knappt två år sedan var jag köttätare. Stor djurvän
absolut, men ägg och bacon var ju både gott och livsnödvändigt.
Plocka bort köttet från tallriken och du sitter där med en
potatis och ett par ärtor, hur kul är det? Nej, låt mej äta
vad jag vill så får veganerna äta sin sallad. Tänkte jag som
visste allt.
Så visades ett par dokumentärer på TV, de handlade om hur djur
far illa inom industrin. Hur det var en regel och inget
undantag. Så jag började köpa KRAV-märkt kött. De djuren måste
ju ha det bra och då kan det ju inte vara fel att äta kött.
Jag skrev några insändare och besvarades bl a av en vegan, som
vänligt förklarade att oavsett hur bra djuren har haft det så
kan man inte komma ifrån vare sig slakten eller det fruktansvärda
slöseriet med resurser eller miljöförstöringen som
djurindustrin ligger bakom. Då tog jag inte åt mej det han
sade, jag blev irriterad över att han skulle komma här med en
massa siffror och veta bäst. Men inuti mej hade ett frö
lyckats gro.
Efter nåt år började jag dra ner på köttet, det var bara en känsla
av att "idag är jag sugen på nåt fräscht".
Tillslut kunde det gå veckor utan kött. Sedan började jag
praktisera i Örebros stadsträdgård, och träffade en man som
var vegetarian. Jag passade på att fråga varför han var växtätare
och var det inte jättekrångligt? Han förklarade åter igen
det jag egentligen visste redan, att miljön drabbas fruktansvärt
hårt av djurindustrin, att djur aldrig någonsin kan må bra
som industrivaror som någon ska käna pengar på, att animalier
kan ge den som konsumerar dem sjukdomar och att slaktprocessen
alltid medför lidande för djuren. Och att det var sorgligt
enkelt att välja bort djur från matsedeln. För honom verkade
det inte vara konstigare än att klä sig på morgonen. Så
enkelt. Det var nog det jag behövde höra, att det inte var en
massa krångel med invecklad näringslära och annat jag målat
upp för mej. Det är på nåt sätt köttätarens sista
livlina, det där att man måste bli professor för att få i
sig allt man behöver. Eller att vegetabilier skulle vara tråkigt
och enformigt i längden.
Jag försöker, nu som då, leva så miljövänligt jag kan eftersom
jag älskar naturen. Men vad spelar det för roll om man ändå
stödjer en av jordens mest miljövidriga industrier? Om jordens
resurser användes rätt skulle ingen behöva svälta. Marken där
djurfoder odlas kunde användas till föda direkt åt människor
istället, och bara en bråkdel av odlingsarealerna skulle behöva
användas. Tänk om vi i de rika länderna insåg konsekvenserna
av fläskkottletterna vi serverar oss. Sedan jag blev vegetarian
har jag också orkat se närmare på vad det är för en
industri som ligger bakom det vi ser i frysdisken. För det är
väldigt jobbigt när man som konsument är grunden till det
hela. Då blundar man med hela sitt väsen, vem vill stämpla
sig själv som en bov? Bortförklaringar i det oändliga. Men så
fort jag hade tagit steget åt sidan, bort från djurindustrin,
så kunde jag också se vad jag hade lämnat. Det har lett
vidare till att jag idag är vegan, för det jag såg var
vidrigt.
Ägg tillhör också köttindustrin. Oftast tänker man inte på det,
ett ägg är ett ägg. Men för att äggen ska kunna produceras
med vinst slaktas tuppkycklingar och uttjänta höns i miljoner.
Som vegetarian känns det tillslut inte särskilt kul att äta
ägg. Samma gäller förresten mjölk - utan kalvar ingen mjölk.
Så jag är vegan, eller, helvegetarian som jag föredrar att
kalla mej. Mediernas "vegan" med rånarluva och
slagord känns så främmande. Jag har börjat tycka matlagning
är roligt, mina middagar är färgglada och vackra, nyttiga,
goda och billiga. Ingen mår dåligt - varken jag eller en
endaste kyckling, flundra, kossa eller gris. Det kallar
jag fräscht.
Hanna Ekegren
Hej!
Det här är ett brev som jag skriver till dig som
jag på något sätt har kommit i kontakt med under mitt liv. För
några dagar sedan gjorde jag något som kommer att få stora konsekvenser,
både för mej själv och för andra människor. Med det här brevet vill
jag försöka få dig att förstå varför jag valde att göra
det jag gjorde.
Jag har alltid älskat djur. Den som har förmånen att bo
tillsammans med ett djur vet att det har en stark personlig
karaktär, en vilja och många behov. Jag har trott att här i
Sverige behandlas djuren bra. Men under de senaste åren har jag
blivit mer och mer medveten om hur "världens bästa
djurskyddslag" tillämpas i praktiken och det har visat sig
att jag har haft fel. Helt fel.
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där pengarna styr.
Djur har blivit produktionsenheter som inte får kosta, inte ta
plats. De ska producera ägg, kött och mjölk i en rasande
takt, och hela tiden ska det gå fortare. Djuren blir sjuka och
skadade, stressade, aggressiva och apatiska. Till råga på allt
behövs egentligen inget av det de producerar, det är ju
faktiskt lika enkelt att leva vegetariskt.
Vår nuvarande djurskyddslag är till stor del kosmetika. Den låter
väldigt bra men håller hela tiden pengarna om ryggen - i stort
sett alla skyddsföreskrifter för djuren gäller förutsatt att
det är förenligt med hög avkastning. Mänsklig kapitalism och
djurs välfärd kan aldrig gå hand i hand.
Våra personliga husdjur är inte annorlunda industridjuren. Varenda får,
gris, ko eller höna i industrin har en unik personlighet.
Skillnaden ligger i att ingen vill se den. Vi hostar besvärat,
talar om vädret och serverar oss själva bacon och ägg.
Sprittande liv buras in, utnyttjas, mals ner, äts upp och glöms
bort. Djur som är nånting underbart! De är kloka och kärleksfulla
och allt de vill är att få leva, tryggt och naturligt. Varför,
varför låter vi dom inte göra det?
* * *
För några dagar sedan gjorde jag och två vänner ett försök att
stoppa den svenska uppfödningen av värphönor. Vi tog oss in på
Sveriges i stort sett enda värphönskläckeri och förstörde
utrustningen som styr ruvningsmaskinerna. I skrivande stund vet
jag ännu inte hur vi lyckats, eftersom jag av praktiska skäl
skriver det här brevet i förväg (men på vår hemsida kan du
läsa hur det gick: www.byebyeegg.com). Vi valde just
ruvningsmaskinerna eftersom äggen där fortfarande inte innehåller
medvetet liv.
På fyrtio år har värphönans äggkapacitet ökat med nära 2000%
tack vare ivrig avel. Hönans kroppsliga resurser har omfördelats
så att de är helt inriktade på att producera ägg, vilket har
lett till att tumörbenägenhet, äggledarinflammationer och
skador av olika slag är vanliga och att fåglarna dessutom är
aggressiva och mycket dåliga på att hantera stress (enligt en
färsk doktorsavhandling från SLU). Och är det något en
värphöna utsätts för så är det just stress, från den dag
hon kläcks tills hon slaktas.
De bor i tusental i baracker, oftast i burar så trånga att de
inte kan undvika varandra. I burarna finns en rangordning, och
den lägsta hönan får finna sig i att bli hackad - hon kommer
inte undan. När hon väl fått ett sår så stimulerar detta de
andra att hacka ännu mer just där. Infektioner är vanligt.
Veterinär skulle kosta för mycket, om någon överhuvudtaget
skulle bry sig eller upptäcka skadan vilket är högst otroligt
då det går tusentals hönor på varje skötare. Varje dag
kommer flera hönor duka under som en följd av den skamliga
miljö de tvingas tillbringa sina korta liv i. Även i frigående
system är flocken både för stor och för tät för att hönorna
ska kunna upprätthålla en rangordning eller ens lära känna
varandra, något som är viktigt för att undvika stress.
Oavsett om hönorna får leva i nya eller gamla burar, i frigående
system eller i ett KRAV-anslutet hönseri så börjar livet
likadant för i princip alla. På kläckeriet, Gimranäs AB,
hamnar de på ett löpande band som i rask takt forslar de nykläckta
fågelungarna runt till olika stationer.
I en intervju (P4 7/9 2002) uppger en av arbetarna att
kycklingarna är så många att man snabbt blir avtrubbad, man
ser dem inte som levande djur längre. Skönt för en arbetare,
otur för kycklingarna.
Det första som händer är att ungarna ska könsbestämmas.
Importerad arbetskraft från Japan avgör på en sekund om det
är en flicka eller pojke, genom att nypa fram ett eventuellt könsmärke.
Är greppet för hårt dör ungen av hjärtattack. Hälften, dvs
pojkarna, slängs i en avfallskvarn där de slås till
kycklingmassa och flickorna åker vidare för vaccinering. Det går
helt enkelt till så att hönkycklingen trycks mot en platta
varpå en nål skjuter fram och vaccineringen är klar. Bandet går
snabbt och det tar en sekund mellan varje kyckling. Sedan dimper
de timgamla ungarna ner i backar, där en kontrollant ser till
att alla lever och kan stå själva. Den som ligger ner ges en
chans att resa sig, i annat fall följer hon sina bröder. Sedan
väntar leverans till olika delar av Sverige.
Med en sådan start på livet kan man föreställa sig hur stresståliga
de unga hönorna kommer att vara när de placeras ut på hönserierna.
Efter drygt ett år, när äggproduktiviteten dalar, slaktas
hela besättningen av halvvuxna hönor, en ny besättning tar
plats och allt börjar om.
Jämför hönornas livsförhållanden med vad Djurskyddslagen säger:
3 § "Djur skall ges tillräcklig tillsyn, tillräckligt
utrymme samt hållas rena", 4 § "Djur
skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant
sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att
bete sig naturligt", 5 § "Djur får
inte överansträngas", 9 § "Ett sjukt
eller skadat djur skall snarast ges nödvändig vård" och
Djurskyddsförordningen 29 §: "Avel med sådan
inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden",
och fundera över hur ovanstående verksamhet kan vara
laglig. För det är den. Dagens värphönor är så sönderavlade
och lever under såna extrema industriförhållanden att det
helt enkelt vore bättre för dem att inte finnas.
* * *
Jag har i det här fallet valt en civil olydnads/icke-våldsmetod,
enligt Gandhis tradition. Det innebär bla att jag är öppen
med min identitet (på kläckeriet lämnade vi t ex en äggfri
sockerkaka och ett brev till de anställda där vi förklarade
varför vi gjort detta, att vi inte riktar oss mot dem
personligen, vilka vi är och hur vi kan nås). Anledningen är
att vi vill kunna deltaga i den debatt som följer, utnyttja rättegången
som ett forum för en dialog - dessutom blir reaktionerna på
aktionen givetvis bättre om vi inte smiter undan som
brottslingar. Jag anser ju att jag har handlat rätt.
Ett annat problem som är lättare att komma till rätta med om vi
är öppna är media. Gång på gång har det visat sig att
journalister, som redan på förhand bestämt sig för att
aktioner av detta slag är fel, har missbrukat medierna;
information har konsekvent vinklats eller utelämnats för att
ge en negativ bild av djurens förespråkare. Uttryck som
"militant vegan" och "djurrättsterrorist"
används knappast för att läsaren ska bilda sig en egen
uppfattning.
Jag tror däremot inte att den här typen av aktion allena kan förändra
så mycket. Den måste alltid vara en del i ett större
engagemang; jag äter ingenting animaliskt, jag skriver insändare,
stödjer organisationer och diskuterar med människor runt
omkring mej. Att försöka påverka våra politiska partier
brukar vara det som i första hand rekommenderas när någon
vill förändra något. Tyvärr är byråkratin stelbent och trög,
det finns helt enkelt inte tid att vänta på att motioner ska
forslas runt på tekniska rundor, hamna i en hög och plockas
fram ett år senare, normalt för att avslås.
Det finns inte tid, för nu handlar det om liv.
Jag kanske får fängelse, skadeståndskrav som följer mej resten
av livet och människor kommer kanske att ta avstånd från vad
jag har gjort. Men jämfört med djuren kan man ändå inte i
mitt fall tala om lidande.
Och
om fler följer vårt exempel - vilket vi kommer att arbeta för
genom kurser och föredrag - så kan allmänheten få kunskap om
vad som sker bakom fraser som "familjeägg" och
"riktig mat" och därmed en chans att reagera. Det här
förtrycket får aldrig mer tystas ner eller tas för givet.
* * *
Jag skriver också för att höra vad du tycker. Skicka mej gärna
ett brev, ett mail eller ring. Om jag är häktad är det förstås
särskilt välkommet, men jag vill att du ska vara ärlig. Ge
mej synpunkter, funderingar eller uppmuntran.
Och såklart vill jag passa på att uppmana dig att själv göra något
för industridjuren. Här följer några exempel på vad man kan
göra:
* Köp inte ägg. Det är busenkelt att leva utan, bara att
skaffa en ny kokbok. Och hur spännande är inte det!
* Köp inte något som suttit på ett djur. Det finns så många
lättillgängliga alternativ nu som dessutom är billigare. Och
när det gäller mat absolut nyttigare!
* Vill du hålla dig underrättad om vad som händer just nu, är
en god idé att kontakta Förbundet Djurens Rätt (www.djurensratt.org)
och läsa deras helt suveräna tidning. Billigt dessutom...
* Om du själv vill ha hjälp att bli aktiv, kan du kontakta FDR
(dessa arbetar inte med civil olydnad dock) eller Räddningstjänsten,
som min grupp ingår i. Enklast är att besöka vår hemsida:
www.raddningstjansten.org
* * *
Vänliga hälsningar
Hanna Ekegren
|
