Hur mår hönorna av aveln som pågår?

Lex Lindgren - vem har kommit på att kalla den nya djurskyddslagen för det? Är det meningen att jag skall känna mig smickrad över att få denna lagen uppkallad efter mig, när den i sin nuvarande form är meningslös?
Astrid Lindgren

Mycket av den svenska hönsdebatten har kretsat kring huruvida hönorna ska sitta i burar, gå omkring på golv eller vara utegående. Många har uppfattningen att problemet skulle lösas om man bara tillät hönorna gå ut och lät dem utöva sina naturliga beteenden, som att sprätta. Vi menar dock att problemet går mycket djupare än så. Den hönsavel som har pågått de senaste decennierna gör att vi måste ställa frågan om dagens äggproduktion överhuvudtaget är förenlig med ett djurvänligt samhälle.

Äggindustrin fungerar som alla andra industrier i vår marknadsekonomi: den måste tjäna så mycket pengar som möjligt för att överleva. Detta innebär bland annat att hönorna avlas för att värpa så många och så stora ägg som möjligt, med så liten foderåtgång som möjligt och på så lite tid som möjligt. Som om detta inte vore nog, simulerar många hönseriers belysning en ständig vår för att få hönorna att värpa ännu mer. Om man jämför dagens moderna värphönsraser med den "ursprungliga" djungelhönan som hönorna härstammar ifrån, så värper hönorna ägg i en takt som är över tjugo gånger snabbare än vad som skulle vara det naturliga. En kommersiell höna värper idag över 300 ägg per år, alltså nästan ett ägg per dag. Hur påverkar detta hönans hälsa?

För det första är det förstås en enorm belastning för de äggproducerande organen. Äggledarinflammationer är idag mycket vanligare än tidigare.

Enormt mycket kalk går åt till att producera alla äggskal. Eftersom hönorna dessutom har avlats till att äta mindre foder än normalt, innebär det att det kalcium de får i sig inte räcker till både äggskal och ett starkt skelett. Benbrott är därför vanligt.

Eftersom äggen är större än normalt har många hönor problem med att värpa. Skador i kloaken är därför vanligt - som ofta också leder till att nyfikna hönor i närheten börjar hacka där. De hönor som har avlats till att värpa extra stora ägg har ännu större problem och ibland kan äggen fastna på vägen ut.

I en nyligen publicerad avhandling på SLU ("Trade-off in Resource Allocation between Behaviour and Production in Fowl" av Karin Schütz) konstateras det att hönorna idag har avlats till en sådan snabb värptakt att de inte klarar av att hantera stress: "högproducerande djur har mindre resurser kvar till att hantera utmaningar som sjukdom eller andra typer av stress".

Är inte KRAV-ägg då ett alternativ för dem som vill stödja en mer naturlig äggproduktion? KRAV-ägg innebär visserligen att hönorna får vistas utomhus, men för att denna äggproduktion ska vara lönsam och kunna konkurrera med de andra äggen så används i stort sett samma sorts raser som i den konventionella äggindustrin.

Varför reagerar myndigheterna inte på detta? Varför leder inte djurskyddslagens paragrafer om att djur "ska skyddas mot onödigt lidande och sjukdom" (§2) och att de ska ges "möjlighet att bete sig naturligt" (§4) till att regeringen och myndigheterna nyper åt äggindustrin?

Svaret är enkelt. Det skulle kosta för mycket. Äggindustrin skulle hota med att flytta utomlands och sätta in alla tillgängliga lobbying-resurser för att förhindra ett djurvänligare regelverk. Återigen är det pengarna som styr. Dagens äggproduktion är en logisk konsekvens av det ekonomiska system vi lever i; ett system som behandlar djur som varor att tjäna pengar på. I detta system har vi inte råd att uppfylla djurskyddslagens ord.

Som riktiga djurvänner bör vi därför säga: låt oss ta farväl av äggindustrin. Låt oss i stället leva vegetariskt. Djur ska aldrig mer behandlas som varor. Inga kompromisser.

Källor: Kristina Odén, etolog och författare till böckerna "Naturligare hönsskötsel" och "Höns och andra fjäderfän", samt Gudrun Lindvall, riksdagsledamot (mp).

Värphönorna och kläckeriet

De är redan vakna när solens första strålar faller på det daggvåta gräset, och snart tar de första vita, bruna och gråspräckliga hönorna dagens första steg utanför hönshuset.

Nattens och morgonens ihopkurande är snart förbytt i sällskapligt sprättande och pickande i marken efter mask och frön. Tuppen vakar över sin flock så att ingen höna blir hackad av de andra, och alla vet sin plats i flocken, det finns utrymme nog att gå undan om en konflikt hotar. Flera gånger om dagen sandbadar hönorna, ofta flera tillsammans, med vingarnas hjälp kastar de sand över sig själva. När det är dags för hönorna att värpa går de undan från de andra och gör ett rede som de lägger ägget i, för så gör hönor om de får bestämma själva. Så skulle ett bra hönsliv kunna se ut. Men de hönor som lagt äggen du äter lever nästan säkert på ett helt annat sätt.

Raderna med burar sträcker sig så långt man kan se i det gulaktiga ljuset, en tung lukt ligger i luften trots ventilationen. Bakom ståltrådsgallren i burarna sitter hönorna tätt ihopträngda, varje höna har mindre än ett A4-ark att röra sig på, att leva på. In hit når solens strålar aldrig någonsin, hönorna lever i många fall hela sina liv utan att se solen.

Nätgolvet de sitter på sluttar svagt så att äggen de hela tiden värper ska rulla ner i en ränna, det här gör att de inte kan sitta ordentligt utan får skador på fötter och klor.

Mer än fem sjättedelar av burhönorna sitter i burar som helt saknar sittpinnar, värpreden och sandbad. Den återstående sjättedelen sitter instängda i de sorgliga "trivselburarna", som är marginellt större än de gamla, har några få sittpinnar och ett sandbad som bara en höna åt gången kan bada i. Hönor vill göra saker tillsammans, alltså står det oanvänt.

Sammanträngda och utan flyktmöjligheter förekommer fjäderplockning och till och med. kannibalism bland hönorna, den naturliga rangordningen sätts ur spel i burarna.

Ingenstans i djurindustrin har mekaniseringen och industrialiseringen gått så långt som i äggfabriken, hönorna har så långt det är möjligt reducerats till äggmaskiner, och de behandlas därefter. Cirka tre och en halv miljoner hönor lider i detta tillstånd i Sverige.

Cirka två miljoner hönor är instängda i s.k. frigående system. Man ska inte tro att dessa system är barndomens lantgård där hönorna sprang ute på gårdsplanen som de ville. De högbelagda frigående systemen hyser i vissa fall upp till 18 hönor per m², detta ger en yta som faktiskt är mindre än till och med en burhönas. Frigående system innebär tusentals hönor sammanträngda i stora hangarer, utan solljus och i en kvävande ammoniak- och dammfylld miljö. Frigående system är alltså en mycket tveksam förbättring av miljön för hönorna.

En höna är utsliten som äggmaskin efter drygt ett år, då är äggen hon lägger inte av lika hög kvalitet längre, och därmed är hennes liv inte värt något och hon slaktas.

Det här innebär att det varje år krävs miljontals nya hönor för att hålla produktionen igång. I Sverige finns idag bara ett enda kläckeri av storlek för värphöns, Gimranäs i Herrljunga.

Med en årlig kapacitet på ca sju miljoner hönor är kläckeriet en av världens mest moderna djurförtrycksanläggningar. Befruktningen sker genom insemination, tuppar mjölkas regelbundet på sperma som sedan insemineras via kloaken på de speciellt framavlade föräldradjuren. Inuti anläggningen kläcker sedan föräldradjuren ägg som sedan ruvas i arton dagar i ruvningsmaskiner. De förs därefter över till kläckningsmaskiner där de efter tre dagar kläcks. Tuppkycklingarna som inte lägger några ägg och därmed är värdelösa gasas eller mals ner levande direkt efter kläckning. I sammanhanget kan man dock undra om inte det är ett öde att föredra, framför det liv i lidande som väntar de ca fem miljoner värphöns som varje år stängs in i svenska äggfabriker.

På 50- och 60-talet industrialiserades djurhållningen världen över, "factory farming" blev ett begrepp. De små gårdarna kunde inte hålla ett konkurrenskraftigt pris, och efterfrågan på billiga animaliska livsmedel steg kraftigt. Storskalighet och mekanisering pressade ner priserna och ökade produktionen kraftigt, till priset av ett dramatiskt ökat lidande hos djuren. Centraliseringen och koncentrationen av djurhållningen har lett till att en enskild anläggning kan stå för 90% av Sveriges värphönsproduktion. Det centraliserade produktionssättet gör systemet sårbart, för 50 år sen hade ingen kunnat oskadliggöra en så stor del av kläckeriindustrin i Sverige så enkelt.

Ett paket ägg kostar inte några tior, det verkliga priset är ett grymt och orättfärdigt lidande för miljoner kännande individer varje år. Är vi beredda att betala det priset?