Är vi desperata, som väljer att göra en sån här kraftfull
aktion? Som väljer att riskera åratal i fängelse, och
miljontals kronor i skadestånd, för blotta möjligheten att
minska hönornas lidande lite grand?
Ja, vi är desperata. Borde vi
inte vara det? Djuraveln pågår här och nu. För varje år
får vi allt mer extrema raser, allt mindre naturliga, allt mer
specialdesignade för att uppfylla djurindustrins enda syfte:
att ge så stor inkomst som möjligt till djurägarna.
Broilerkycklingar växer nu så snabbt att majoriteten av dem
har fysiska defekter, miljontals av dem lever med ständig
smärta. Hönorna värper ägg så snabbt att de får
äggledarinflammationer och inte kan hantera stress. Och detta i
Sverige, "djurskyddets föregångsland"
Trots att djurfrågorna
debatteras livligt, trots att alla partier säger sig vara för
en god djurhållning, trots löften om bättre djurskydd, trots
alla djurrättsaktivisters arbete, så fortsätter djurindustrin
att avla fram allt onaturligare raser. I ett sådant läge, är
det inte sunt att bli arg? Är det inte rätt att bekämpa
likgiltigheten och passiviteten, och ägna sitt liv åt att i
konkret handling förbättra djurens situation? Borde inte vi
alla vara desperata?
|
