Vårt samhälle är en dödsmaskin
Det finns en maskin som
inte gör annat än att döda och utnyttja. Kycklingar,
hönor, grisar och kor, kännande varelser som alla vill
leva, mal maskinen ner till blod och ben. Ett ändlöst
led av de mest komplexa skapelser vi hittills funnit i
universum försvinner in i maskinen, många kommer ut som
inplastad död materia, andra fastnar därinne och hålls
fångna för att tjäna oss med mjölk och ägg.
Maskinen är byggd för
maximalt utnyttjande, den stannar inte när hovarna
ruttnar eller benen böjs, inte när hönorna hackar
varandra blodiga eller kalvarna svälts. När inget mer
kommer, hur hårt man än pressar, dödar maskinen sitt
offer och sätter in ett nytt i det gamlas ställe.
Men maskinen har ingen
egen vilja, den gör bara vad vi säger åt den att göra.
Den byggde inte sig själv, vi har alla hjälpt till att
bygga den, och vi hjälper alla till att hålla dess
kuggar och hjul snurrande. Den går inte av sig själv, vi
driver den. Djupt inne i maskinen finns en skärm som
visar vad maskinen ska göra. Hamburgare, varmkorv, stekt
ägg med bacon, omelett. Av levande tänkande djur gör
maskinen vad som står på skärmen. Skoningslöst.
Maskinen har börjat snurra fortare de senaste 50 åren,
och nu kräver den så mycket levande råmaterial att vi
måste hugga ner skogen, ge den vårt vatten och förgifta
luften för att den inte ska börja hacka.
De finns några få som
kan styra maskinen, det gör att de får makt. De vill
inte att vi slutar driva maskinen, gör vi det förlorar
de sin makt. Därför säger de åt oss att äta vad
maskinen producerar, annars blir vi sjuka säger de,
annars dör vi. Vi måste, för det har vi alltid gjort.
Fattar du? Makthavarna kommer att försvara maskinen med
alla medel de har.
Maskinen är en viktig
del av det samhälle vi har idag. Vårt nuvarande
samhälle har byggts samman med maskinens alla delar.
Samhället vi lever i just nu lever på en dödsmaskin,
och dödsmaskinen lever på vårt samhälle.
Men vi kan stoppa den.
Om vi alla slutar driva
den runt, låter skärmen lysa tom, då stannar den
snabbt. Du kan sluta redan idag, du kan ta dina händer
från spakarna, och inte ge maskinen din hjälp längre.
Den kommer faktiskt sakta farten, jag lovar. Det märks
kanske inte så väl, men någonstans på andra sidan
kommer en kännande varelse att inte behöva gå in i
maskinen. Ju fler som slutar driva den, ju fler djur
slipper dödas och plågas för vår skull i maskinens
inre. Om alla slutar driva den kommer den stanna helt, och
snart rosta sönder. Det är lika säkert som att den
aldrig kommer att stanna av sig själv, tro mig.
De som insett vad
maskinen är och vad den gör försöker ofta få andra
att förstå, så att ännu fler djur skonas från
rostfritt lidande. Det är så bra att de gör det, för
har man väl fattar vad maskinen gör, vill man inte
längre ha med den att göra.
Andra tycker inte att det
riktigt räcker, utan att man kan göra ännu mer. De
kastar grus i maskinens tusentals kuggar, och får den att
rossla till lite grann. Det kanske ger något djur chansen
att komma undan, men maskinen fungerar fortfarande. Ibland
kan en käpp i ett hjul i en sårbar del av maskinen
rädda flera tusen djur, och få hela maskinen att skaka
till, och kanske få någon som ser det att förstå och
ta sina händer från maskinen.
Vi kan rädda liv, skona
andra från lidande, så enkelt och så snabbt. Låt oss
göra det. Nu.
Hej!
Jag
skriver det här brevet till dig för att försöka förklara
varför jag gjort det jag har gjort. Vi känner varandra på
något sätt, kanske som klasskamrater, eller kompisar
eller som bekanta genom politiskt engagemang. På något sätt
känns det viktigt att du får reda på skälen som ligger
bakom mitt handlande.
I Sverige slaktas varje år 75 miljoner djur för att bli kött
på våra tallrikar. De djuren, och de övriga miljonerna
vi årligen utnyttjar utan att slakta är på många sätt
lika oss människor. De känner smärta och lider av att hållas
instängda i lagårdar större delen av året, av att leva
i trånga bås på hårda betonggolv och av att trängas
ihop i tiotusental och konstant gödas under sina korta hårda
liv. Visst, de är olika oss på många sätt också, men
på den allra viktigaste punkten, om de kan uppleva och känna
lidande, är de nästan helt som du och jag. Detta väldiga
utnyttjande som vi byggt in i vårt samhälle, och i våra
liv, är desto mer sorgligt eftersom det är onödigt. Vi
behöver inte exploatera andra djur på vår jord grymt för
att överleva, vi kan leva mycket gott utan att förtrycka
och utnyttja kännande individer.
I nästan hela mitt liv har jag utan att reflektera över
det ätit kött och använt läder. Varför skulle jag
reflektera över det? Det fanns väl inget problematiskt i
det, alla andra gjorde det ju, mamma och pappa,
storebrorsan, kungen och Olof Palme. Jag hade säkert
kunnat fortsätta leva det livet för alltid om jag inte
en dag vågat tänka till ordentligt på saken, så förutsättningslöst
jag kunde. Det skedde väl ett litet tag efter jag flyttat
hemifrån och kommit över en skrift som handlade om försöksdjurens
situation. I den trygga hemvärlden hade mina åsikter stått
oemotsagda, och de militanta veganer media varnade för
kunde jag lätt avfärda som överkänsliga 14-åringar
som ömmade för söta kaniner men i allmänhet var mycket
vilsna. Säker på att övervinna och förkasta de
argument som framfördes av djurrättsteoretikerna läste
jag några häften om de moraliska problem
djurutnyttjandet sades medföra. Till min stora förvåning
och ängslan var det mina argument som föll ett efter
ett, och jag tvingades erkänna att jag inte längre stod
på säker mark med mina åsikter. Trots en tids mycket
intensiva, till och med desperata, försöka att rättfärdiga
min livsstil rationellt, så infann sig dagen när jag
klart och tydligt insåg att jag hade haft fel!
Du måste tro mig när jag säger att jag verkligen försökte
klara mig ur knipan, att jag på sätt och vis verkligen kämpade
för mitt liv då, det liv jag hittills levt var i fara.
Steken med brunsås var i fara, min nya snygga skinnjacka
var i fara, mitt rena samvete i det här samhället var i
fara, min självklara överlägsenhet och allmakt över de
andra djuren var i fara. Men vad jag kanske mest kämpade
för att behålla var den mentala bekvämligheten,
privilegiet att slippa tänka på hur mina handlingar påverkade
andra runt mig. Så nu står jag här och har varit vegan
i drygt två år, jag försöker i möjligaste mån bidra
så lite som möjligt till lidande och död hos min
omgivning genom mina handlingar. Jag äter inga produkter
från djur, köper inga produkter med animaliskt ursprung
och arbetar även aktivt mot djurförtrycket i samhället.
Den
kampen, för alla kännande individers frihet, kan man kämpa
på många sätt. Man kan låta bli att köpa djurtestade
hygienprodukter, eller låta bli att köpa den där jackan
med pälskrage, eller de där skorna med läder. Fullgoda
ersättningar finns för alla de sakerna. En viktig sak
man kan göra är att sluta äta djur. Med den enorma köttkonsumtion
vi har i västvärlden och i Sverige, är det en omöjlighet
att köttet vi äter kommer från ett djur som har haft
ett fint liv där det kunnat bete sig naturligt. Så länge
vi äter kött kommer djuren att hållas inspärrade och
utnyttjas så hårt det går för att till ett överkomligt
pris i affären stilla vår hunger.
Mjölken
vi dricker och äggen vi åt nu i påsk kommer inte från
glada Arlakossor på grönskande ängar eller fridfullt
pickande hönor på någon idyllisk gårdsplan från våra
barndomsminnen. De produkterna kommer från mycket hårt
avlade djur som hålls i ett industriellt system för att
ge maximal avkastning, något som alltid går ut över
djurens välfärd. Varje mjölkliter vi dricker bidrar
till att upprätthålla detta förtryck. Vi kan ta våra händer
från detta förtryck, två dem så gott vi kan genom att
sluta att stödja djurindustrin ekonomiskt. På så sätt
skonar vi tusentals djur från lidande under vår livstid,
bara genom att inte äta dem.
Men
de djur som sitter inspärrade nu då? De miljoner hönor
som trängs ihop åtta stycken i en bur, med en yta per höna
stor som ett A4-papper och som aldrig någonsin får se
solens ljus, vad gör vi med dem? Ett svar är att vi ger
dem friheten åter genom att frita dem från hönseriet.
Det har jag och andra gjort. Vi har tagit dem från
ammoniakångor och damm och fört dem till små gårdar
med människor som kommer att låta dem leva sina liv för
sin egen skull, och ta hand om dem så gott de kan, utan
att stänga in dem eller utnyttja dem som äggmaskiner.
Eller
så kan man faktiskt oskadliggöra Sveriges största kläckeri
för värphöns. Ett enda ställe i Sverige som varje år
skickar miljoner hönor till ett mardrömslikt liv i burar
för små för att ens breda ut vingarna i. Djurförtrycket
är en gigantisk maskin som vi alla hjälps åt att driva.
Men den maskinen har sårbara delar som om de sätts ur
spel, kan få maskinen att sakta ner, och därmed skona
tusentals individer från lidande.
Om
vi en dag genom fönstret ser hur grannen slår sitt barn
med en käpp, vad ska vi då göra? Titta bort, och inte
bry oss? Säga att det finns lagar för sånt där och
ringa polisen? Eller ska vi gå in till grannen och ta käppen
från hans hand och bryta vapnet i två delar? För mig väger
pojkens lidande tyngre än mannens önskan att slå sitt
barn, och att få behålla sin spökäpp. Genom att
handgripligen agera mot detta våld räddar jag kanske
pojkens liv, något som inte varit säkert om jag enbart
ringt polisen. För mig är det en skyldighet att agera i
den situationen.
Jag
riskerar nu dryga skadestånd och någon form av
frihetsberövande för att jag brutit mot en lag som
skyddar förtryck och grymhet, och för att jag försökt
skona tusentals hönor från lidande. Staten väljer att
straffa mig när jag tar det ansvar för djurens välfärd
lagen säger att staten ska ta. I djurskyddslagen står
tydligt att djur som hålls i vår tjänst ska ha möjlighet
att bete sig naturligt, något som praktiskt taget aldrig
sker i den moderna djurindustrin.
Men
det är inte ett liv i laglöshet jag lever. Mina
handlingar är väl övervägda och genomtänkta, jag
bryter mot lagar som är moraliskt oförsvarliga, inte
alla lagar. Jag anser att lagar mot misshandel,
kidnappning och rattfylla är helt nödvändiga och rättfärdiga.
De lagarna är till för att skapa ett säkert och bra
samhälle. Men de lagar som bl.a. tjänar till att skydda
ett företag som tjänar pengar på att föda upp andra kännande
varelser så att andra i sin tur kan tjäna pengar på
deras kroppar, utan hänsyn till deras lidande, kan jag
helt enkelt inte respektera. Ingen borde respektera dessa
lagar, inte mer än de borde ha respekterat de lagar som
sade att judar måste anges till Gestapo för att skickas
till koncentrationsläger i Nazityskland. Lagarna är inte
gudagivna, de är stiftade av människor, och människor gör
fel. Bakom djurförtrycket finns starka ekonomiska
intressen som kraftigt påverkar vilka lagar som stiftas,
och vilka regler som sätts upp.
OK,
jag kan snacka. Men är jag verkligen riktigt klok ändå?
Jag ju kommer troligen att åka på skulder på flera
hundratusen och kanske hamna i fängelse? Jo, det är jag
medveten om, och det är inget jag ser fram emot. Ändå
är de konsekvenser jag drabbas av inget jämfört med det
livslånga psykiska och fysiska lidande miljoner hönor
utsätts för, enbart för att vi ska få billiga ägg.
Det blir nog ingen Volvo S80 för min del, eller villa vid
Ljusnans strand, och jag kanske inte får gå vart jag
vill under en kort tid av mitt liv, men jag kommer ändå
att leva ojämförligt mycket bättre än miljoner djur i
djurindustrin, och till och med bättre än hundratals
miljoner fattiga människor på vår jord. Mitt handlande
här kommer att påverka resten av mitt liv, men det är
en väg jag själv valt. 16-åringar blir föräldrar, människor
blir påkörda och förlamade, eller kör på någon annan
i fyllan. Deras liv kommer heller aldrig att bli sig lika,
och de har ingen kontroll över vad som sker. De får ta
vad som delas ut, oförberedda och ofrivilliga. Sanningen
är ju också den, att jag genom mitt handlande oåterkalleligen
påverkar andras liv mycket negativt om jag t.ex. äter kött
eller äter ägg.
Ibland
är det nyttigt att stanna upp och tänka på hur vi lever
tror jag, att våga se sig omkring och kanske vända sig
om och titta på de spår man lämnat på stigen man gått
sin livsvandring på. Hur har man trampat? Har man gått
den väg man velat, eller har man gått vilse?
Vi
lever inte i ett vakuum, du och jag och alla andra. Allt
vi gör påverkar andra, och allt vi inte gör för den
delen också. De flesta handlingar är svåra att se
konsekvenserna av, men vissa saker man gör påverkar
andras liv tydligt, och ibland negativt. Äter vi kött
kommer många djur att lida svårt, äter vi ägg kommer
miljoner hönor att stängas in och utnyttjas. Så är det
bara, oavsett vad vi vill tro. Vi kan göra ett val, att
skita i det och tänka på oss själva, eller så kan vi
faktiskt enkelt förändra vår livsstil och därigenom
skona tusentals djur från liv i lidande.
På
det här sättet är vi faktiskt friare än vi tror, valet
är vårt och vi kan göra det redan imorgon.
Med vänlig hälsning
Daniel Hedqvist
|
