RÄDDNINGSTJÄNSTEN AKTION 2

Natten mot den femtonde februari 2000 bröt sig tre kvinnor in i ett hönseri i Jonsered, strax utanför Göteborg. Feministerna Åsa Niklasson, Karna Rusek och Helena Eriksson tog fem burhönor och körde dessa till ett nytt hem. Därefter polisanmälde de burhönsanläggningen för brott mot djurskyddslagen.

Den 18 februari 2003 (ungefär tre år efter aktionen) stod Helena, Karna och Åsa inför rätt i Mölndals tingsrätt. Åklagaren yrkade på böter och villkorlig dom. Gruppen yrkade på att de skulle frikännas. Domen blev egenmäktigt förfarande. Helena fick 40 dagsböter à 100kr samt 500kr till brottsofferfonden. Åsa 40 dagsböter à 50kr samt 500kr till brottsofferfonden. Karna 40 dagsböter à 30kr samt 500kr till brottsofferfonden.

Domen överklagades och Mölndals tingsrätt meddelade att åtalet mot de tre aktivisterna i Räddningstjänsten Aktion 2 ogillas.

Mölndals tingsrätt ändrade ursprungligen sin brottsrubriceringen till egenmäktigt förfarande, eftersom gruppen inte tog hönorna för egen vinnings skull utan lämnade hönorna vidare. Straffet blev alltså dagsböter. Egenmäktigt förfarande är emellertid ett brott som endast har två års preskriptionstid. Detta tänkte inte tingsrätten på och vid överklagande meddelas att aktivisterna frikänns, utan att det blir någon ny rättegång.

---

Försvarstal

Jag yrkar på frikännande.
Skälen som jag anför är följande:

För det första: En dom avkunnad i Linköpings tingsrätt i januari detta år, slår fast att det i ett nödläge är tillåtet att begå annars straffbara gärningar för att undanröja fara. En kvinna slog sönder två rutor på en bil för att rädda en hund som lämnats i bilen i fullt solsken. Om inte kvinnan ingripit fanns risk för att hunden skulle få värmeslag och i värsta fall dö. Jag citerar ur domen: "När det gäller att rädda levande varelser kan man inte göra en krasst ekonomisk beräkning utan måste beakta även andra värden."

Ur hönornas perspektiv befinner de sig i en nödsituation. De är förhindrade att kunna leva ett drägligt liv. De blir dödade. Skulle inte vi alla här, om vi blev utsatta för detta, uppfatta det som ett nödläge?

För det andra: Enligt samma dom är det i ett nödläge tillåtet att orsaka viss skada om omständigheterna framstår som försvarliga. Vi har befriat fem burhönor från fortsatt lidande och död med mycket liten skadegörelse. Hönornas ekonomiska värde uppgår till 35 kronor per höna, vilket sammanlagt uppgår till 175 kronor. Den enda skada vi orsakat dörren är några små sprickor i en trälist. För övrigt orsakade vi inte någon skada av något slag. De fem hönorna lever fortfarande i högsta välmåga.

Kan inte detta räknas vara försvarligt?

För det tredje: Vi har inte haft till uppsåt att tillägna oss hönorna. Vi har inte gjort det vi gjorde i för egen vinnings skull. Tvärtom är det hönornas bästa vi haft för ögonen. Vi har också varit helt öppna med det vi gjort och genom detta har vi fäst hoppet vid att lagen skall kunna visa sig försvara även de minsta i vårt samhälle, de som inte anses mer värdefulla än 35 kronor.

För det fjärde: De finns en lag som förbjuder att den sortens burar används som fanns på hönseriet i Jonsered. Det har i vissa fall utverkats dispens för fortsatt burhållning. Det måste vara lagstiftarens avsikt att denna sortens burar ska avvecklas. Lägg till detta att det var 5 hönor i denna bur, som skall rymma högst 4 hönor. Att förvara 5 hönor i denna bur är ett lagbrott som orsakar betydligt mer skada än vi orsakat då vi tog hönorna från Jonsered.

För det femte: Och nu återgår jag till domen från Linköpings tingsrätt när jag ställer en fråga: Vad kan domstolen ha avsett när den skriver att det i fallet med levande varelser inte kan göra en krass ekonomisk beräkning utan måste beakta även andra värden? Det är detta att beakta andra värden. Vad kan domstolen ha menat med andra värden? Tänk efter, för det är just här som frågan ställs på sin spets. Dessa andra värden: kan det vara något annat än varje levande varelses värde för sin egen skull? Tänk er för en liten stund hur det skulle vara att vara en av dessa hönor, i en av dessa burar. Kan dessa andra värden vara något annat än att alla vill leva ett bra liv oavsett om vi föddes till hund, människa eller höna?

Med tanke på de skäl jag här anfört yrkar jag på att vi frikänns.

---

Här berättar Helena Eriksson hur och varför gruppen gjorde aktionen.

Hur gick aktionen till?
- Jag, Karna och Åsa åkte till hönseriet i bilen. Klockan var runt två på natten. Efter oss åkte en bil med två medhjälpare, som skulle ta hönorna till deras nya hem, sedan vi befriat dem. De parkerade och vi körde ända fram till hönseriet. Väl framme hoppar Karna och Åsa ur med kartonger och verktyg, två kofötter och en slägghammare - ett mellanting av slägga och hammare.
Åsa hade en pannlampa på sig, eftersom det var beckmörkt. Båda hade nytvättade kläder och skoskydd på sig, för att inte smitta skulle föras in till hönorna.
Det gick väldigt fort att bryta upp dörren, bara några sekunder. Det skedde dessutom utan oväsen.
De gick in. Det var lätt att öppna burarna. Åsa lyfte ned hönorna i lådorna och Karna bar ut dem till bilen. Sedan stängde de dörrarna. Innan de gick lämnade de ett brev till ägaren i vilket vår grupp förklarar att vi tagit fem hönor och varför vi gjort det. Vi skrev också att vi inte tycker att han ska fortsätta att utnyttja hönor.

Vad gjorde du under tiden?
- Jag satt i bilen och tittade om någon skulle dyka upp. Det finns nämligen bostadshus nära det hönseriet. Min uppgift var att prata med den som kom så att de andra kunde fortsätta med aktionen. Jag skulle försöka uppehålla personen. Men dessbättre syntes ingen till. Det gick så fort att jag inte hann bli nervös.

Vad hände sedan hönorna burits ut till bilen?
- Alla hoppade in i bilen. Jag körde till stället som vi avtalat med medhjälparna. Där lastades lådorna, som var försedda med lufthål, över till den andra bilen. Vi lade ett skynke över lådorna så att hönorna skulle sitta i mörker under resan. De blir lugnare så.
Hönorna fick också små matsäckar med blandat havregryn och vatten, så att de kunde äta något som ger vätska under transporten. Så for hönorna iväg till sitt håll.
Vi åkte tillbaka till hönseriet, klockan var nu runt halv fyra på morgonen.
På väggen spikade vi upp en banderoll på vilken det stod "Fem hönor fria". Vi ringde till den person som skulle skicka ut pressmeddelandet om vår aktion och åkte hem. Innan vi lade oss och vilade gjorde vi en affisch, som vi tänkte sätta upp följande dag. På affischen informerar vi att en feministisk djurrättsgrupp befriat fem hönor, och att detta skett på "Alla hjärtans dag".

Vad kallar ni er för?
- En feministisk djurräddningsgrupp inom Räddningstjänsten.

Vad gjorde ni följande dag?
- Vi gick upp vid niotiden och åkte till polisen i Partille. Vi hade tagit reda på var anmälningar mot det här hönseriet skulle göras. Vi hade förberett en polisanmälan som vi färdigställde. På polisstationen anvisade de oss ett rum där vi fick träffa en polisinspektör.
Han sa att anmälan inte var tillräckligt detaljerad för att de skulle kunna sätta igång en förundersökning, så han hjälpte oss med råd om hur vi skulle skriva en ny.
I den anmälan vi skrivit stod att vi tagit fem hönor och att vi beklagade att vi inte kunde ta fler. Men han hade inget att invända mot det, åtminstone inte då.
Sedan åkte vi ned till stan och kopierade upp affischen. Vi lämnade tillbaka bilen och började affischera längs Avenyn. Några affischer sparade vi, för att sätta upp i våra hemorter - Stockholm, Karlstad och Göteborg. Cirka klockan två var vi klara med vår affischaktion.
Vi var fruktansvärt hungriga så vi gick och åt på en vegetarisk restaurant. Sen var det klart. Var och en åkte hem till sitt.

Vad det något i aktionen som skulle kunnat gjorts bättre?
- Förberedelsen. Jag hade varit sjuk flera veckor innan aktionen så jag hade inte hunnit utföra min uppgifter. Det gjorde det hela lite stressigt. Det blev lite stressigt när vi skulle hämta bilen, eftersom jag var den enda som hade körkort. Annars gick alltid väldigt bra.

Skiljde den här aktionen från tidigare fritagningsaktioner du deltagit i?
- Ja, det var bara kvinnor med. Ett annat nytt inslag var att vi åkte tillbaka till hönseriet efter själva räddningen.

Är du nöjd med vad ni gjorde?
- Jag är mycket nöjd. Det var en väldigt positiv stämning efter aktionen. Vi pratade redan samma dag om att göra nya aktioner. Aktionen var inte utbrännande. Vi var inne på att vi ska göra det igen. När vet jag inte.

Kan du berätta lite om hur ni förberett er inför fritagningen?
- Mycket av planeringen gjordes på ett telefonmöte före aktionen. Vid själva aktionstillfället träffades vi klockan fem på eftermiddagen. Vi gjorde en detaljerat planering för vem som skulle göra vad. Vem som skulle bära lådan, vem sitta var i bilen. I rollspel övade vi hur vi satte oss i bilen, hur vi skulle kliva ur bilen, ta med oss utrustningen.
Vi pratade också om hur vi skulle hantera en konfrontation med ägare och polis utan att det skulle bli våldsamt och hur vi skulle kunna fullfölja aktionen i en sådan situation.
Sedan åt vi en massa god mat, pasta med paprika och sojagräddesås, kokta stora bönor i gurkmeja, majonässallad med olika rotfrukter och ananas. Till efterrätt bananer med kokos och glass.
Efter maten lade vi oss. Klockan var då halv elva.
Jag sov inte direkt, utan vilade. Men jag var inte nervös. Det var mest nervöst under förberedelsen. Klockan halv två ringde väckarklockan. Vi gjorde själva inbrottet cirka kvart över två.

Räddningstjänsten
c/o Westerberg
Språkgränd 41 3tr, 907 33 UMEÅ
Pg: 112 98 26-2
info@raddningstjansten.org

Kontaktperson: Åsa-Maja Augustsson
Mobil: 0709-695378