AKTIONSBERÄTTELSE

Ammoniakdoften slog emot oss på flera meters avstånd när vi kom rullande i vår för ändamålet inhyrda bil. Vi var framme, nu skulle de ske. Åtta hönor skulle befrias från ett liv i misär. Vi ryckte i handtaget till den stora, gula hangarliknande byggnaden och hoppades att dörren skulle gå upp. Men icke - den var låst. Med hjälp av en kofot och en vilja av stål lyckades vi få upp dörren. Skönt, dags att skrida till verket! Den syn vi mötte var inte vad vi väntat oss. Byggnaden var full av frigående hönor och trots våra andningsskydd höll vi på att kräkas av den ammoniakstinna luften. Svedan i halsen var påtaglig. Okej, snabbt beslut, hur gör vi? Vi visste att Bohmans Hönseri AB bestod av såväl "frigående" anläggningar som "bur" anläggningar. Självklart gav vi inte upp så lätt och operation "hitta burhönsen" inleddes. Vi vandrade omkring bland de stora misstänkta byggnaderna och spände våra öron och sniffade i luften. Men inget kackel. Nej, det får inte vara sant, vi kan inte lämna den här byn med oavklarat uppdrag. All denna förberedelse, och all denna nervositet. Modet steg i takt med att morgonen började gry. Vi körde planlöst omkring bland bostadshusen i byn, kom fram till en korsning, vänster eller höger? Vänster var det någon som sa, och efter några meter uppenbarade sig den eftersökta byggnaden. Det måste vara den! Problemet var bara att vi redan hade kört på tok för nära, och byggnaden var tätt omgiven av flera bostadshus. Det var dessutom tänt i flera av fönsterna. Friskt vågat, hälften vunnet! Vi gick in i byggnaden (olåst) och befriade åtta hönor!!! Åh, vad det var jobbigt att gå därifrån, alla de andra tusentals hönorna som satt kvar i sina trånga burar då? De har bara att se fram emot resten av sitt sammanlagt ett års långa liv i bur, och första och enda gången de får komma ut ur buren är för att möta döden. Vi slogs båda av samma tanke, är de verkligen så här många, har de verkligen det så här trångt. Om det är någon som trivs med "trivselburarna" så är det hönseriägarna, definitivt inte hönorna. Vi lastade in bananlådorna, som de fritagna hönorna befann sig i, i bagaget och körde lättade iväg. Vi hade fixat det! Helt underbar känsla att höra hönorna från bagaget. Nu ska ni få leva ett liv värdigt en höna! Vi körde igång "Jag äter inte mina vänner" med Dennis Lyxén och DiLeva på bilstereon och lyckoruset var ett faktum. Känslan av trötthet och en sugande hunger kom först över oss när vi anlänt till hönornas nya hem. När vi släppt ut dem ur bananlådorna och fått se dem sträcka på vingarna för första gången kunde vi slappna av på riktigt och äta nyvärmda baguetter och sova en timme. Fan vad vi är bra! (Ja må DiLeva!)

Åsa-Maja Augustsson & Niklas Svenlin

Räddningstjänsten
c/o Westerberg
Språkgränd 41 3tr, 907 33 UMEÅ
Pg: 112 98 26-2
info@raddningstjansten.org

Kontaktperson: Åsa-Maja Augustsson
Mobil: 0709-695378